Jag är den som:

Först tog dig i min famn och kysste dig med mina ögon och min mun, Finns hos dig när du behöver, vill ge dig modet att hoppa när du inte vågar, lär dig cykla för att det är kul, lär dig simma för att du måste, står i vågsvallet och tar emot dig, håller om dig när du är rädd, lyssnar till din röst när du sjunger och pratar, alltid står vid din sida, kramar dig och älskar dig varje dag, blir ledsen när du gråter, vill bära alla dina sorger och all din smärta, vill ha dig vid min sida hela ditt liv för att schasa korparna och iglarna från din rygg, vet att det inte går, vill ge dig styrkan att göra det själv, blir ledsen och arg när du blir behandlad orättvist, Sätter plåster på ditt knä, älskar dig mer än livet självt, torkar bort dina tårar med min själ, är stolt över dig för att du är du, sitter och ler när jag ser dig drömma när du sover, Vill flytta berg för dig, bära dig genom allt som är svårt, önskar dig allt det goda som finns i livet, blir lycklig när du skrattar, sorglös när du ler, torkar dina tårar, ser svaret på livets gåta i dina ögon när du ser in i mina, flyger när du springer, svävar när du går, känner min barndoms lycka när du får gå barfota i gräset, Finns här, Blir koncentrerad när du siktar, lycklig när du träffar, värmer dig när det är höst och vinter för dig, Är lyktan när allt du ser är mörker, Vill vara det berg som du kan vila på, eller det rep du kan klättra på när du behöver, ser mig själv i dina ögon när du leker, hör mig själv i din röst när du sjunger, vill ge dig allt du tittar på, inte har ett kungarike att ge dig, men min kärlek har du villkorslöst, gråter när du är ledsen, får dig att sova tryggt, orkar bära hela din värld i min famn för du är min stolthet och min helande tröst, vill vara hos dig alltid och saknar dig när vi inte är tillsammans, finner tröst i ditt hjärtas slag.

Jag står alltid bakom dig med mitt hjärta i handen för at kunna ge dig det när du behöver, Jag är pojken Du räddade, som drömde om en son som Du, jag är pojken som fick den största gåvan. Att få vara pappa till                                   Dig

C-uppsats

Äntligen färdig!

Betyget matchade insatsen som var hög!

Stor glädje och gamman. En tid av läkande lathet förestår…

Dags att börja se sig om efter något som kan ge en inkomst värd namnet (lättare sagt än gjort) nåja, eftersom jag är man borde jag ju få oskäligt välbetalt per automatik, eller? Vilken charad alltihop är egentligen. Vem fasen vill arbeta när man har små barn? Jag har inte tid att jobba när jag behöver vara pappa till mina barn, jag vill helst inte lämna bort ansvaret/nöjet att uppfostra mina barn till människor jag inte känner och som bara gör sitt jobb för att de måste. Jag får inte ens bestämma att jag vill skola mina barn själv ens med examen som ger mig behörighet till att skola andras barn. Kanske är bra att barnen slipper sina föräldrar ibland förstås…

Det är nu som framtiden är här, den jag väntat på att skörda sötman av i alla år. Utbildad pappa med fast arbete och fet lön. Dvs arbeta som lärare i en kvinnodominerad miljö till låg lön och med låg status, det är iallafall det som predikas på lärosäten jag gått på. 100% tjänst + extra insatser för planering och föräldrakontakter på ca 20-30% dvs i bästa fall 120% tjänstgöring för en ingångslön på ca 21 000kr i månaden. Det här skall jag nu försöka vända på till något som kan generera TID istället för pengar. Tid är det jag behöver ge mina barn efter en lång utbildning. Om jag arbetar som outbildad svetsare tjänar jag mer än när jag arbetar med barn. Om detta kan man tycka på olika sätt. Jag tycker väldigt olika om det. Ju yngre barn desto billigare får jag arbeta, oavsett hur min kompetens ser ut…Ju yngre barn desto mindre betalt… orden rimmar så illa att det smakar dåligt i munnen när man säger dem. Nu skall jag borsta tänderna.

De oregerliga orden

De oregerliga orden

Likt ohyvlat virke ligger de där, alla orden som jag så omsorgsfullt staplade i minnet. Då såg det städat hyvlat och slipat ut, då när jag nöjd betraktade dem med tanken. Nu har de farit ut ur pennan med en sådan våldsam fart att alltihopa ser helt annorlunda ut. Varje del var putsad och ren, sedan omsorgsfullt vänd åt rätt håll och lagd till rätta. I ljuset av penna och papper förvandlas allt det till oreda och oregerligt stök. Som dåligt plank med kvistar och stickor, strödda slumpmässigt för vind och tid. Påminner mer om nyhuggen ved med bark och allt. Orden ligger där huller om buller spridda över arken i rent ohöljt trots inför mig och min obändiga penna.

Om det fanns 100 personer på jorden

Om det endast fanns 100 människor på jorden skulle fördelningen av resurser ungefär se ut såhär:

61 Asiater

12 Europeer

8 Nordamerikaner.

5 Sydamerikaner och carribianer.

13 Afrikaner.

1 Oceanier.

50 Kvinnor och 50 män.

47 Personer lever i ett stadsområde.

9 Lever med handikapp.

33 Tillhör någon form av kristendom.

18 Muslimer.

14 Hinduer.

16 Tillhör inte någon religion.

6 Buddister.

13 Tillhör andra religioner.

43 Personer lever utan avlopp och vatten.

18 Lever utan en renad vattenkälla.

6 Personer äger 59% av alla resurser.

13 Är hungriga eller lider av undernäring.

14 Kan inte läsa.

7 Personer är utbildade över grundnivå.

12 Har en dator 3 av dem har internetkoppling.

1 Vuxen har aids och är15 till 49 år gammal.

Samhället spenderar 1.12 trillioner på militära medel.

Och 100 milioner på utvecklingshjälp.

Om du har en säng att sova i och en garderob att ha dina kläder i och tak över ditt huvud så tillhör du de rikaste 75% på jorden.

Om du har ett bankkonto så tillhör du en av de 30 rikaste människorna på jorden.

18 Personer kämpar för att leva på 1 dollar om dagen eller mindre.

53 Av befolkningen kämpar för att leva på mindre än 2 dollar om dagen eller mindre.

 

Uppskatta det du har och hjälp till att göra världen till en bättre plats att leva på. Vad är skälen till att det ser ut såhär i världen?

Detta är något som man kan fundera på en stund…

Filip

Fritt överatt av mig (Filip) och taget från en artikel som är skriven av: Donella Meadows (Jag har bara tagit valda bitar ur hela artikeln som är mer detaljerad)

Att leva bak och fram

Ingen kan eller vill se hur allt hänger samman längre. Ingen kan eller vill se varifrån allt kommer och vart det leder. Vi är alltför bländade av våran egen förträfflighet och förmåga att klättra på varandras axlar. Vem betalar för det kalaset?

”Slavery is but the owning of labor and carries with it the care of the laborers, while the European plan is that capital shall control labor by controlling wages. This can be done, by controlling the money”

-the Hazard Circular july1862

Skulderna väntar…

I en värld där allt är på dikt, i en värld där allt är fantasi och osanning iklädd den vackraste skrud. Där leker vi gudar och människor. Den största innovationen där är våra behov och sanningar, maskerade önskningar styrda av mynt och sedel. Överflödet är stort och vi väljer att leva baklänges utifrån det som vi inte har. Vi har det ännu inte helt. Dit når ingen människa. Den skulden är sitt eget största mål. Liv och lemmar styrda av fantasier som skapats av de allvetande människorna för att generera lust och längtan efter det vi aldrig kan uppnå.

Det kostar mer att leva på stulen tid . Jordens barn betalar detta i verkligheten som lever utanför våra fantasier. Allvetenskapen ser inte framtid eller kärlek för den håller vinst och index för sin blick. Och barnens avkomma lever av det som blivit över när vi och de förbrukat det vi låtsades tro att vi behövde, Istället för att titta åt det håll vi styr.

I denna kalkyl fattas ännu något. För att inte se det måste man stirra rakt in i solen eller mörkret en lång stund. Bruset från alla apparaterna färgar våra ögon och våra öron. Inget märks i den fläckfria världen eftersom de exkluderade är de som betalar med sitt blod och sina barn.

Dom bor inte här. De äger heller ingen röst hos allvetenskapens minareter. Inte heller någon rätt och framtid. Vi har lämnat in deras halva av rättigheterna i vår pantbank. Sedan har vi lånat ut deras sista mynt till oss själva. Vårt antal och fåfänga är våra blottor och de kommer att jaga oss med rätten till vårt blod. Allt hänger obestridligt samman.

Den ovedersägliga väven har vi slitit i för att separera trådarna ifrån faktumet. Den kommer inte att hålla för belastningen vi lägger på den. Då faller vi till marken och landar i den sanning som vi valt att inte se efter. Där väntar skulderna på oss med stora ögon, tomma magar, orent vatten och smutsig luft. Där inget kan växa, där kan inget leva.

Där räknar faktumet kallt med oss.

Kolla här:

http://video.google.com/videoplay?docid=7065205277695921912#

Vad håller på att hända?

Vart är vi på väg?

Jag bara undrar…mina ord räcker inte till.

Lilla flickan

Jag surfade snett och trillade mitt in i något ytterligt ledsamt…Det fick mig att tänka på något jag skrev för ett par veckor sen. Det jag skrev är till alla som hon, stackars små vilsna människor. Hoppas ni hittar hem i tid.

Det ledsamma finns att läsa överallt på  http://www.kissies.se/

Lilla flickan

Det började med att inte duga, det unika stack i de andras ögon och i deras små själar. Det vackra lilla barnet blev stympat, stöpt och omskapat för andras skull liksom en mening som skrivits lite fel, utsuddad och korrigerad. Skalperad på sin egenart. Det blev ett hål inuti den lilla människan, kanten på det är av krossat glas i olika färger.

Det var den arvedelen hon fick med sig in i livet, lilla barnet. Dög inte som hon var från början, vacker, fantastisk och lika unik som varje stjärna eller sol. Straffet passar inte den överträdelsen, som var att inte passa in i trånga, småskurna människors sinnen.

Nu har det spridit sig till insidan av flickan istället. Där sitter det nu hårt fast och skaver. Nu är hon stor, lilla barnet. Nu gömmer flickan arvet bakom orden, håret och den täta svadan. Hon står i skuggan av sitt värv och försöker trivas med sig själv och alla andra.

Hon gömmer sin sorg och rädsla för sig själv, i sitt tal bakom andras ryggar och ibland i knivhuggen. Många domar tappar hon på andras fötter utan att se tårarna rinna. När det händer är hon redan på nästa fot.

Nu måste hon fara varsamt fram med hur hon möter sina egna solar, så att hennes arv inte rinner utanför med fröna, så de slår rot i de vackra små stjärnorna och de andra runtomkring. Den baraste ryggen bär svåra ärr men också det vackraste förlåtet, det bär den till lilla flickan varenda dag, försiktigt på ett fat av silver.

Fatet heter kärlek och ryggen heter förändring

 Filip

Om

Om ditt jag nu mötte mitt jag nu, vad skulle dom göra då?

Om ditt jag förut träffade mitt jag nu, vad hände så?

Om mitt jag nu träffade ditt jag då, skulle det gå?

Om ditt jag nu mötte mitt jag nu, hade vi då…?

Änglarna som farit vilse

Änglarna som farit vilse

Vad har hänt med de fallna gossarna och töserna? de med de raggigaste gesterna och de hemlösaste ropen på hjälp? Födda bland holkar av sten och betong lever de med sin längtan bort mot det okända. Drömmare som vuxit ur berg av tegel och asfaltens stäppland. I skolan stod den bänken ofta tom.

Den torftigaste kärleken har härjat deras ansikten i en livstid långt innan de vuxit klart. Ur allt det som driver dem framåt kommer en ljus önskan om något annat bortom synranden, bara en bit förbi horisonten, en liten bit till. Sanningen gäcka dem precis ovanför kanten av isen.

De gräver sina egna tunnlar för att hitta vilse tillsammans bland drömmar och planer. De samsas som bröder i dryckenskap och brott mot sig själva men saknar sin mamma och stora faren. Deras fäder och mödrar ha sålt sin bästa tid och kärlek till det syntetiska ljuset som alla dyrkar som livet. Ledan och oket kommer inifrån det ljuset. Någonstans har det börjat men ingenstans kommer det att sluta.

Dessa herrar och damer spelar alltid för hårt på sina strängar i början så att det blir lite falskt på slutet. Alla har inte alla strängar kvar när de behöver dem sen. Man kan se dem på natten lite sådär efterpå de sista, då de så sakteliga dansa hemåt till tonerna av Dionysses fela, stegen är fler än vägen lång. Stora pojkar med raspig haka och skrapig röst, de bär alla de tyngsta håligheterna i sina bröst. Den beskärda delen kom inte dem tillgodo, de bär alla valen och törnarna med hela kroppen.

I ett liv på avigsidan av sina egna drömmar, betraktar de den rätta sidan genom en slöja av skuld som inte bara är deras. Hinnan är disig nog att dölja nådens största faktum, men bara om de själva vill.

Vem var det som ammade dig mitt barn, vem strök din hjässa och suckade av stoltheten i bröstet som föddes av din blick, och av orden i munnen ”– mitt barn…” När blicken din ännu inte krossats av betongen och den bortskrapade leken. Skavd ur hjärtebarken med den vassaste sanningen.

Var är de nu? Brodern , systern och fäder och mödrar?
De lyser starkt som solen med sin frånvaro i samtal och salar, allas våra, bröder och systrar. Var får de plats?

 

 

Till Min Farmor

Jag har allt att tacka min goda härliga farmor Ingrid för, hon med dom godaste köttbullarna och det mysigaste sättet! Därför bestämde jag mig för att försöka beskriva för henne vad jag förknippar med henne och vad hom givit mig och hur tacksam jag är att få uppleva att få ha en sån härlig släkt (som jag är fruktansvärt usel på att hålla kontakten med). Samvetet spelade nog en liten biroll i dramat eftersom jag inte hade möjlighet att komma på hennes senaste födelsedagskalas. kram Filip

Till Fars Mor och hennes kärlek

 Det som är varmt ljust och tryggt har du givit mig att bära med mig i mitt minnes vildvuxna skog. Den plats dit jag går när allt är kallt, rasar och rivs. Den är timrad av din röst, din kärlek och dina händer. Sången i mitt hjärta har där sina rötter och frodas därifrån. Där hoppar, leker och porlar min själ mellan runda stenar i den bäck vi alltid lekte i som barn. Kring det flödet lever de små gubbarna fortfarande i sina hus. Där i gummistövlarnas och Fiberpälsarnas förlovade, svala vår och sommarparadis. Frid heter den frukt som jag plockar därifrån och äter. Den smakar som dina kroppkakor med fläsk, lingonsylt och mjölk.

Bland huggormar och nässlor satt vi och väntade på att åskan skulle slå ner, medan solens strålar brann utanför vår varma trygga grotta. Grottan bar märket Volkswagen, men av oss kallad bur och leda. För barn se endast sekunden framför och kanske den efter. Med imma på rutan och lukt av fuktiga säten, seriealbum, åldrig plåt och sprucket gummi i våra näsor, väntade vi tålmodigt och lite trotsigt utan att låta det synas att vi njöt. Alltid kommer barndomens minnen till mig bland dessa dofter.

Hos kusiner, farbröder och fastrar kära, bland gamla dammiga vindar, källare och hemliga gläntor, grodde och växte de stora äventyrens tid.  Bland Ekoxar, kastanjer, lianer och döda flugor, arga tjurar och enebackar, där luras fortfarande min fantasi till krumsprång och våraktig tanklös lycka. Tusen och åter tusen möss, fåglar och ormar vilar där i skuggan av vår fantasi, ekarnas sus och piraternas skatter, på kyrkogården skapad av barnasinnets klarögda jordafärder. Tiden kände inte vi, eftersom vi bar den så långt framför oss att vi inte såg dess ände.

Ännu kittlar mig vattentunnornas farlighet och den djupa brunnen med lock, men ändå utan. Den fick man inte gå på. Men det gick. Förbudens förtrollningar är hos barn ibland starkare än hunger och törst. Därför lyste de svarta hålen ute i backen oss i ögonen med en styrka större och starkare än solens. Vi lät oss trollbindas och färdas i våra sinnen dit vi bars av dina sagor och barns gränslösa fantasi. Bland harpuner, pilbågar och fällknivar blev vi liksom sugna på att smaka på det stora i livet lite i förväg. Så knaprade vi lite på det i kanten och växte av smaken.

Händer, knän och lappade manchesterbyxor, färgade av det röda på uthus och bodar, doftar av sommar och lek. Dit kommer jag alltid önska mina barns lycka och ställa min längtan. Där gror min frid i en blekingsk klippskreva likt en kraftig ek. Högst upp på herulernas berg växer den, bland mossor, stenar och lavar. Kring eken klänger sig en murgröna som heter musa, lycka och längtan och hon skänker mig mina ord och min sång och sanning.

Min styrka och vilja danades där, av enar, stenmurar och blodsband. I leran på kalla slätten slant bara rötter och händer. Där boken och eken förlorade slaget, gav härkomsten fäste och stöd. Där var jag den ende som hade ullstrumpor och vantar som doftade av en farmors omsorger. Raggsockorna sträckte sig från saltstänkta klippor i nordöst till Lund i söder. Därför frös inte jag.

Av din kärlek har jag ärvt mina händer och mitt sinne. Mina första somrar ägs av dig, och alla jular bär din doft. Bilden av fars far är given av dig och till hans minne är min kropp. I hans önskan om din lycka ligger även min. Vet Detta. Allt jag är, har kommit från det du valt och styrt. Mina egna avbilder bär spåren av er passion. De har blandat sig med lyckan och kärleken som lyser på mig ifrån öster. De tar detta med sig in i tiden vi inte får se, för den tillhör enbart dem. Vi styr bara det första språng de gör upp och in i livet. Du styrde också mitt.

Allt det vackra är ditt och det är skänkt av dig och dina, hos dig och dem har jag vunnit min stora rikedom. Den som inte går att väga eller mäta.

Tack Farmor Ingrid